Det är hög tid att fixa färdigt uteplatsen och att måla utsidan låg på min att-göra-lista för denna helg.
Jag tvättade altanen. Tre gånger. Inte för att jag gillar att leva farligt med högtryckstvätten – nej, det var bara så infernaliskt smutsigt att det krävdes en mindre översvämning innan brädorna ens började skifta färg. Jag tror till och med att mossan utvecklade simhud i protest. Det gick åt en hel flaska alg- och mögeltvätt och en hel flaska målartvätt och ungefär 150 liter vatten.
När det äntligen var tillräckligt rent för att måla (eller ja, tillräckligt för att jag skulle kunna lura ögat i dagsljus), började nästa del av spektaklet: målning bakom odlingslådorna. Det är en gren inom yoga jag inte visste att jag behärskade – baklänges pilbåge med pensel i hand och kramp i vaden. Jag svettades som om jag försökte sätta personligt rekord i bastu utan bastu, och mitt balanssinne gav upp redan efter första penseldraget.
Mitt i detta snirkliga akrobatnummer kommer en granne förbi, lutar sig mot staketet som om han trodde det var någon slags uppvisning, och frågar med lätt förvirring i rösten:
– Vad håller du på med?
Jag svarade pedagogiskt, långsamt och tydligt, som om han var fem år eller just landat från Mars:
– Jag. Målar. Om. Altanen.
Han kisade mot plankorna, lade huvudet på sned och levererade, utan att blinka:
– Jaså? Jag ser då ingen skillnad.
Jag log stelt. Inombords övervägde jag att föreslå ett byte av hans glasögon till två rejäla flaskbottnar modell syltburk. Men jag behöll artigheten, torkade svetten ur pannan och svarade något vagt om att ”det är en subtil nyansskillnad – som skillnaden mellan cappuccino beige och lattegrå, du vet”.
Han såg fortfarande skeptisk ut. Vi skildes åt där, båda aningen förvirrade.
Men altanen blev målad. Och jag? Jag blev en erfarenhet rikare – och ett träningspass tröttare.
Men jag lät mig inte nedslås av den kassa publiken och istället gick jag en vända i trädgården och plockade en bukett till mammas grav. Det är ju trots allt Mors Dag idag. Jag passade givetvis på att njuta av det som står i blom just nu.
Det är några veckor sen jag besökte graven sist och jag var lite orolig för hur det gått med stenpartiväxterna jag planterade i våras? De hade klarat sig ypperligt och till och med penséerna verkade frodas, eftersom jag lade extra jord just där. Så det är ett tips till er som sköter om gravar där jorden mest består av betongkross, att sätta stenpartiväxter.
Vid mormors och morfars grav verkade något ha gått snett och några av de plantorna jag satte har vikt hädan. Nu ser det lite skevt ut i grönskan så jag måste hitta något att fylla ut med där det blev ”hål”. Jag har ju en stor mossflox på kolonilotten (bild ovan) som är i behov av delning och decimering så jag kommer nog ta en stor tuva av den och sätta på lämpliga ställen.
Efter besöket på kyrkogården rullade jag tillbaka till kolonilotten. Väl framme började jag det som enklast kan beskrivas som ett botaniskt Tetris: försöka knöka ner allt i redan överfulla rabatter och krukor. För första gången någonsin har jag lyckats med något jag trodde var omöjligt – jag har odlat för mycket. Det är en kamp på liv och rot att hitta en ledig fläck att plantera i. Till och med ogräset verkar ha börjat flytta på sig i solidaritet.
Förra året var det rena massakern – mördarsniglarna gick bärsärk och lämnade efter sig jordiga kratrar och sargade plantor. Det såg ut som någon spelat paintball i rabatten med brunslajm. Men i år? Allt har fått vara ifred. Så till den grad att jag till slut kapitulerade: grönsaker får jag vara utan. Nu blir det istället blomsterbonanza – rosenskära och dahlior i hela fält, som om Monet fått feeling på steroider. Och för att riktigt göra processen kort med ogräset, har jag dessutom sått ringblommor och pionvallmo mellan plantorna. Det ska vara så tätt att ett maskrosfrö får panikångest bara av att närma sig.
Allt detta – såklart – i ett större syfte. I juni ska jag lägga ut kolonilotten till försäljning, och då ska den inte bara prunka, den ska explodera i färgprakt. Potentiella köpare ska drabbas av tillfällig växtbaserad yrsel och kasta sig över budgivningen innan de ens hunnit backa ut från grusparkeringen.
Problemet? Jo, det värsta är att jag fortfarande har flera stora lådor med plantor kvar hemma.
Stora. Lådor. Fulla. Av. Plantor.
Och jag har inte den blekaste aning om var jag ska gräva ner dem? Möjligen i grannens rabatt. Eller i en gammal handväska. Jag överväger alla alternativ.
Vädret gjorde ett dramatiskt scenbyte vid lunchtid – från snålblåst och gråväder till ett fullskaligt skyfall med inslag av stormbyar. Så nu har jag till slut landat hemma i lägenheten, halvt lealös på soffan, medan ryggen gnisslar och klagar efter målningens akrobatiska inslag. Katten är passivt aggressiv i världsklass – eftersom jag sov på kolonin i natt. Hon ignorerar mig med en sån precision att man kunde tro att hon gått en kurs i känslomässig distans på universitetet.
Utanför mitt fönster formligen vräker regnet ner över altanen. Vattnet piskar ner i krukorna med sådan kraft att jorden stänker upp på väggarna. Det kommer bli en fröjd att skrubba bort när det är dags för flyttstädning. Eller… så lägger jag ut det på entreprenad. Ja. Så får det nog bli. Troligtvis.
Nu återstår bara ett sista kraftprov: att samla tillräckligt med energi för att släpa mig in i duschen.
Det. Behövs.