Och med det menar jag inte att jag på något vis har “kommit i ordning”, eller att det nya boendet påminner det minsta om ett hem. Nej, jag har bara tagit steget från det lilla kartonghelvetet till det stora kartonghelsiket. Skillnaden är att nya huset är dubbelt så stort som min gamla lägenhet – vilket åtminstone betyder att jag slipper vada genom korridorer av kartonger som tidigare nådde hela vägen upp till taket.
Flyttfirman lånade ut 150 kartonger, jag köpte 35 själv och hade redan ett tjugotal på vinden. Så ja – det rör sig om över 200 kartonger som baxades från punkt A till punkt B. Firman var optimistisk och trodde att allt skulle kunna avklaras på en förmiddag och i en vända. Ha! Det tog två hela dagar och fyra vändor – varav en enbart för att frakta 50 krukor med tomater, chili och pelargoner.
Jag tror inte jag varit så här slutkörd på många, många år. Men jag gläds åt att själva flytten nu är avklarad. Om det sedan tar en månad (eller tre) att packa upp – så må det vara hänt. Den delen kan få ske i maklig takt, utan press.
På kvällarna har jag däckat redan vid nio-tiden, med värk i rygg och fötter, och undrat hur sjutton jag ska orka en dag till bland lådor och bärande. Men det har gått – trots värken, trots den ständiga 30-gradershettan. Och vet du vad? Jag har faktiskt blivit starkare. Allt kånkande har gjort nytta – även om det inte syns på vågen. Fläsket är lika orubbligt som ett kommunhus i betong.
Jag har börjat vänja mig vid att springa upp och ner i spiraltrappan till övervåningen. Jag har till och med fått in tekniken för att slänga ner tomma kartonger med precision så att de landar i hallen nedanför utan att fastna i trappräcket. Nästa steg: träna på att få dem att staplas snyggt. OS-gren i kartongkastning, någon?
Nätterna i nya huset är… magiska. Jag sover som en klubbad säl. Fönstren kan stå vidöppna utan att jag väcks av skrik, sirener, skottlossning eller brölande långtradare. Det känns nästan overkligt. Bara tre mil härifrån rasar det gängkrig – här ute hör jag bara en och annan gröngöling, vinden i träden och, ibland, några kaxiga småfåglar som slåss om bigarråerna i trädet utanför.
Till och med tjurarna håller sig till sina egna maktkamper. Ungtjurarna försöker utmana den store ledartjuren – men han ser mest ut att sucka, knuffar bort dem med en axelryckning och återgår till sitt gräs som om de vore irriterande flugor. Den sortens självsäkerhet hade man ju velat ha.
Jag var lite orolig för hur min katt, Zoya, skulle ta flytten. Hon blir lätt stressad av nya miljöer. I stan vågade hon sig knappt ut på altanen – minsta ljud fick henne att fara in som ett jehu. Men nu, fem dagar in i det nya, har hon vågat sig ut på gårdsplanen. Hon har ätit gräs, låtit med det där märkliga knarrande ljudet mot småfåglarna och patrullerar trappan utanför ytterdörren. Än så länge håller hon sig inom fyra meters radie, men hon anar inte att gården sträcker sig över hektar. Det kommer att bli ett riktigt katt-WOW när hon fattar det.
Det finns så klart faror för en liten kisse – rovfåglar, räv, och andra vilddjur – men den lilla vägen utanför bekymrar mig inte nämnvärt. Den är smal och knappt trafikerad. Några bilar, kanske en traktor. Mötesmöjligheterna är så begränsade att folk kör med mer vördnad än i ett porslinsmuseum.
En annan grej är att Zoya är lite rädd för spiraltrappan så hon har inte ens sett att det finns en övervåning. Den dagen hon vågar sig upp och upptäcker att min nya sköna stora säng finns där, så kommer hon garanterad känna sig kränkt över att att hon inte vetat om det från början.
Jag har saknat den här långsamma lunken. När jag senast bodde på Vikbolandet tog jag den för given. Nu hör jag saker på ett helt nytt sätt: gröngölingens skrik, däckens knaster mot grusvägen, gässen som lyfter i kör från viken, någon som drar en skottkärra, lövens sus i eken och lönnen utanför ateljén. Jag tar mitt morgonkaffe i den enorma trädgården (himla tur att jag inte behöver klippa gräset) och ser korna lunka förbi på väg till dammen och hör humlorna surra i buskarna.
I veckan har några sommargäster varit här, men de lämnar idag – och de bofasta grannarna är i Frankrike. Det betyder att jag blir ensam på gården i några dagar. Det känns både spännande och lite pirrigt. Gården har anor från 1600-talet och mitt hus är från tidigt 1800-tal. Man känner verkligen historiens närvaro i väggarna. Dörrarna är inga moderna säkerhetsdörrar – det är ekportar med stora järnnycklar, så tunga att man borde få träningsvärk av att bara låsa upp köket. Tre dubbeldörrar måste passeras innan man når kaffebryggaren.
Jag har inte hunnit fotografera så mycket än – det blir väl när jag bor i något annat än kartonger – men det är definitivt ett hus med själ. Och ljud. På nätterna knäpper, knarrar och gnisslar det så pass att om man är lagd åt det spökrädda hållet får man fullt upp med att inte inbilla sig att någon står och andas bakom gardinen.
Här finns inga gatlyktor. Enda ljuset kommer från månen, stjärnorna – och möjligtvis en upplyst sommarstuga på någon ö långt ute i Bråviken. På sommaren är det lite rörelse här. Men när hösten kommer drar sig gästerna undan. Då är det bara jag, den enda bofasta grannen och naturen, och någon trädgårdsmästare som krattar löv och skottar snö när det behövs.
Men ännu är det sommar. Och det verkar bli en varm augusti. Övervåningen under det valmade taket blir snabbt en bastu, så jag har fläktar surrande dygnet runt i sovrum och ateljé. Vid tvåsnåret varje dag får jag dra för persiennerna – annars når inomhustemperaturen orimliga 28 grader. På nedervåningen är det lite bättre – syrenerna utanför ger skön skugga och luften rör sig friare.
På kvällarna, efter att duschat bort dagens svett och smuts och fått på mig slappar-kläderna, tar jag gärna en sakta lunk i den stora rosengången som pryds av hundratals buskrosor i alla tänkbara former och färger. Doften är gudomlig och jag känner den även in genom sovrumsfönstret.
Tyvärr är snart rosorna utblommade, men jag passade på att både filma och fotografera när den var i full prakt. Nästa år blir det mer bilder och video för jag håller på med ett filmprojekt i fyra delar, som speglar årstiderna på gården och runt viken som utgör naturreservat.
Jag hoppas på ett rejält regn snart, både för växternas och för svamparnas skull. Och jag längtar efter mina första riktiga skogspromenader här – för att upptäcka vad som gömmer sig i skogarna runt omkring.
Vi ses snart här igen!