Sakta men säkert börjar ett slags hem ta form. Åtminstone så pass att jag kan sköta vardagliga saker som matlagning och tvätt utan att behöva springa runt och leta efter en stekspade eller sköljmedel.

Jag har packat upp lådor i flera veckor och ett tag trodde jag på riktigt att jag skulle få hålla på intill döddagar, för kartongstaplarna verkade inte minska. Det står fortfarande ett dussin kvar, men dem är det ingen panik med. Fyra av sex semesterveckor har redan passerat och hittills har jag bara haft en enda vilodag (igår). Det bådar inte gott för min prestation på jobbet i höst – mina kollegor kommer knappast att bli imponerade om jag återvänder till kontoret som ett vrak. Jag måste alltså börja tänka på återhämtningen nu.

Sedan veckan innan midsommar har jag jonglerat två flyttar samtidigt (stugan och permanentboendet). Det känns som att det räcker nu. Om några kartonger står och skäms i något hörn – må så vara. Jag tänker inte låta det stressa mig. Nu vet jag var allting finns, åtminstone, eftersom alla saker har hittat sitt rätta rum.

Projekt, projekt, projekt

Det har varit – och kommer att bli – många projekt framöver.

Avklarat:
Fiberindragningen. Tack och lov.
Jag köpte ett mesh-system som enligt tillverkaren skulle ta tio minuter att installera. Jo, tjena mittbena! Det tog fem timmar, två fabriksåterställningar, tandagnisslan och en hel del svordomar. Noderna tappade ständigt kontakten med modemet och precis när jag satt och andades i fyrkant, redo att formulera ett syrligt mejl till tillverkaren, valde de plötsligt att samarbeta. Nu fungerar allt som det ska och Wi-Fi täcker båda våningsplanen och min blivande uteplats.

Ett annat avklarat projekt är målningen av min nya skafferilösning. Det tog nästan tre dagar, och jag fyllde i princip hela traktorgaraget med bockar och reglar där jag lade ut alla delar för målning. Kulörerna jag valde var minst sagt otippade för att vara jag – ett spontant beslut i färgbutiken, efter att ha blivit helt kär i nyanserna. Hyllorna och skåpsidorna fick en ljusare ton än luckorna och stommarna. Monteringen gick förvånansvärt smidigt, och jag borrade mig bara i fingret en enda gång.

Jag har även målat om tre av sex stolar, som jag ska hämta från garaget senare idag. De återstående tre får sig en omgång så fort jag har både ork och tid.

Naturligtvis glömde jag måla en av lådorna och jag stör mig på det varje gång jag går igenom köket, så det får bli ett projekt i närtid. För min mentala hälsas skull.

Kommande:
Det största är växthuset, med byggstart vecka 34 – om drygt två veckor. Jag längtar verkligen. Själva byggsatsen levererades otroligt snabbt, bara fyra dagar efter beställning. Det blir ett rejält bygge på cirka 30 kvm, med nio vädringsfönster och 2,5 meter i takhöjd. Jag valde ett stort växthus eftersom alla jag pratat med sagt att de ångrat att de inte byggde större från början. Jag lovar att dokumentera bygget i kommande inlägg.

Men innan växthuset kommer på plats har jag ett mindre trädgårdsprojekt att ta itu med. Efter fibergrävningen passade jag på att staka ut var jag ska ha mitt kryddland och min uteplats – på gaveln med full sol från tiotiden på morgonen till sena kvällen.

Note to self: Köp ett parasoll.

Blivande uteplats. Tomaterna ser bedrövliga ut och har inte gillat stekande sol och hårda vindar från Bråviken. Men det har blivit bra skördar ändå, konstigt nog.

Ateljén med utsikt över Sveriges mest nyfikna kor

Ateljén/studion börjar också ta form och det finns gott om utrymme och arbetsytor för höstens kreativa projekt. Men det bästa med ateljén är utsikten.

De här sötnosarna vandrar förbi nästan dagligen. De har en enorm hage som sträcker sig runt flera gårdar och hela vägen ner till naturreservatet i Svensksundsviken. Idag tog jag en promenad i kohagen för att se hur långt den går söderut. Låt mig säga så här: jag var helt slut när jag kom tillbaka – och då hade jag bara gått genom kanske en tiondel.

Jag hade dessutom ett lätt stresspåslag, eftersom korna och ungtjurarna var väldigt nyfikna och följde efter mig på bara några meters avstånd. Jag är tacksam att de stora tjurarna inte var där idag, för då hade jag aldrig vågat mig in.

Utsikt från kohagen ut över Svensksundsviken
Om man tittar noga så ser man det stora fågeltornet som lockar tusentals besökare på våren. Idag var det dock lugnt och stilla.

Det är ganska lyxigt att ha ett naturreservat som närmaste granne, särskilt när den här sidan är privat mark och man slipper trängas med andra fågelskådare.

Det blev ingen lång stund vid viken, för solen stekte så svetten rann längs ryggen. Så fort jag gick in i skuggan attackerades jag av miljarder flugor som ville sätta sig på mina öron och runt ögonen. Jag fick nästan panik och traskade – eller snarare haltade, eftersom höfterna bråkar igen – hem så snabbt jag kunde. Med kreaturen i släptåg.

Det var lite som en lek: så fort jag vände mig om stod de blickstilla, men när jag rörde mig hörde jag hur de lunkade efter. Om jag gick snabbare, gick de snabbare. Jag gjorde till och med några snabba vändningar med ett dramatiskt “A-HA!” för att ertappa dem, men de frös mitt i steget och låtsades som att de inte alls smugit sig på bakifrån. Luriga rackare.

Och där lämnar vi dagens kapitel – jag, med höfter som gnisslar som en gammal vedbodsdörr, ett halvmålat möblemang, och ett följe av nyfikna kor som förmodligen undrar vad tusan jag håller på med.

Nästa gång? Då kanske vi har ett parasoll, några fler framsteg i trädgården… och vem vet, kanske lösningen på ett mysterium om vem som egentligen flyttar på min slangvinda om nätterna?

Fortsättning följer. 🐄🌱🔧.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *