Nu är det gjort. Kolonilotten är avyttrad. Försäljningen och överlämningen skedde i torsdags, dagen innan midsommarafton. Allt gick otroligt snabbt och smidigt. Köparna tittade på stugan förra onsdagen, och drygt en vecka senare var allt klart. Nycklarna överlämnade, skräpet bortforslat – och de kunde flytta in lagom till midsommar.
En stor anledning till att det gick så fort var att köparna själva erbjöd sig att ta hand om all städning och bortforsling. De ville ha tillgång snabbt, och jag ville ha en snabb affär. Vi möttes i det – och alla blev nöjda. Det känns fint att lämna något bakom sig och samtidigt känna att det kommit till rätt personer.
Även om det var en märklig känsla att lämna stugan, att stå där och veta att jag inte längre har kvar min lilla oas, så fanns det också en oväntad lättnad. Jag kände hur axlarna sjönk och hur andningen blev djupare. Ett måste mindre.
Det senaste halvåret har varit intensivt, fyllt av krav, plikter och ständiga måsten. Det har varit som att springa efter livet utan att riktigt hinna ikapp. Hur mycket jag än försökte var det alltid något som föll mellan stolarna. Kolonilotten, som en gång gav mig ro, hade börjat kännas som ännu ett projekt på att-göra-listan. Även om jag älskade den, insåg jag till slut att jag varken hade tid eller energi att ta hand om den på det sätt den förtjänade.
Ett nytt kapitel tar form
Nu vänder jag blad. Jag förbereder mig för flytten från Norrköping – min hemstad i över tio år – för att istället återvända till landet. Till lugnet. Till naturen.
I flera veckor har jag i etapper fraktat ut saker till magasinet. Varje vända har varit ett litet steg närmare något nytt. Och igår, på självaste midsommarafton, åkte de sista sakerna från kolonilotten med. För en gångs skull var det ingen stress. Inga tider att passa. Inga måsten som väntade precis runt hörnet. Jag tog med kameran och gick en promenad på ägorna.
Solen sken. Luften var klar. Och för första gången kunde jag verkligen ta in vyerna.
Återigen slog det mig hur otroligt tacksam jag är. Att jag får möjlighet att bo på en av de vackraste platser jag vet. Med havsviken åt ena hållet och öppna fält och skogar åt det andra. Det känns nästan overkligt – men på bästa tänkbara sätt. Här kommer jag ha all inspiration jag kan önska mig för att måla, fotografera och filma.
Att dessutom få anlägga en trädgård helt från grunden är ett drömprojekt i sig. Jag får planera, forma och bestämma allt själv. Visst finns det redan några fruktträd, men de står inte i vägen – tvärtom. De ger lite höjd, lite karaktär. Det gör att platsen inte känns helt bar och nyetablerad.
Senare gick jag ner till en av de små badplatserna som ligger i närheten. Jag satte mig vid klipporna och lyssnade på vågorna som kluckade mot stenen. Havsvindarna smekte kinderna och jag kunde inte låta bli att tänka: Jag är tillbaka.
Jag har saknat havet. Saknat att ha det så nära att man hör det ibland när man somnar. Jag trodde aldrig att det skulle bli verklighet igen – än mindre att jag skulle ha tillgång till egna små stränder. Att gården dessutom är omgiven av naturreservat gör att jag vet att stillheten kommer bestå. Här kommer det inte byggas några strandvillor som skymmer horisonten.
Det nya stället erbjuder precis allt jag längtat efter. Lugnet. Rymden. Tystnaden. Här kommer jag kunna återhämta mig på ett nytt sätt. Slippa vakna till sirener, skottlossningar och ständigt stadsljud. Det blev en vardag i Norrköping – en vardag jag inte längre vill ha.
Jag hoppas, och tror, att jag nu går mot en tid av mer stillsamhet. Ett lite långsammare liv. Ett liv där jag får andas mer, känna efter mer – och där jag får skapa i takt med naturen omkring mig.
